DSC_3668_om_mig_600pixlar.jpg

Mer om Pierre

Född i Linköping och inflyttad gotlänning sedan fyra års ålder. När jag var liten kallade pappa mig för fräsen för att jag for runt överallt. Med en stor passion för livet så har jag sedan barnsben varit nyfiken på ”spännande” upplevelser. Jag alltid dragits till fart och fläkt och annat som kittlar nervbanorna.
 

Mina intressen har varit många genom åren och ibland även många samtidigt. Det har ibland varit svårt att få tiden att räcka till för allt som gör livet kul, spännande och värt att leva. Varje utmaning tar en vidare till en ny nivå själsligt och även fysiskt ibland.
 

Med uppväxten på Gotland blev mitt huvudintresse fridykning och apparatdykning med inriktning på vrakdykning. Värnplikten gjorde jag som dykare och i förlängningen efter lumpen hann jag med att dyka professionellt under en tid. Klättringen har varit ett stort intresse sedan jag var fjorton år. Alpin klättring var en omöjlighet på Gotland eftersom öns högsta punkt är 82 meter och platt. Visst fanns det möjlighet till klippklättring men berget var rutten kalksten, så det ansåg jag vara för farligt.
 

1989 träffade jag Maria, min dalkulla. Tillsammans har vi satt ett litet pärlband av flickor till världen. Döttrarna är födda, 1992, 1995 samt två 1999. Hunden Tyson oräknad är vi således en familj på sex personer. Lite skämtsamt kan man nog säga att de många åren med fem kvinnor i huset blev en viktig del av min mentala träning.

När mina äldsta döttrar föddes arbetade jag som köttstyckare. Det var ett slitigt jobb på ackord, men jag drevs av viljan att skapa ett gott liv för min familj och trodde att jag som en stark karl i det närmaste var osårbar. Livet ville annorlunda. I slutet av 1995 drabbades jag av kraftiga smärtor, främst i ryggen. Jag kunde inte längre arbeta som jag gjorde. Jag fick diagnosen Bechterews sjukdom och det föga upplyftande beskedet att jag skulle ha tur om jag kunde slippa att hamna i rullstol innan jag fyllt 50. Lyckligtvis visade det sig att detta inte stämde. Men jag hade allvarliga ledinflammationer och fick kämpa mig tillbaka till en dräglig tillvaro. Det var både en förbannelse och en välsignelse. Min sjukdom fick mig att inse att jag inte kunde fortsätta som jag gjort utan började studera i stället och började jobba inom IT.

 

Den nya vardagen till trots fanns intresset för den alpina klättringen hela tiden kvar i bakhuvudet. 1998 kom Göran Kropp till min arbetsplats för att föreläsa om sitt äventyr då han cyklade från Stockholm till Mount Everest och även lyckades bestiga berget utan syrgas. Det var en mycket intressant och spännande föreläsning. Där och då bestämde jag mig för att det nu inte handlar om OM det ska bli av utan om NÄR det ska bli av. Vid det här laget var frugan dock gravid med tvillingarna. De föddes i vecka 30 vilket är tio veckor för tidigt. Förlossningen blev problematisk. Det visade sig att den ena systern drabbats hårdare än den andra. Hon led av diafragmabrock och fick även hjärnskador på grund av syrebrist. Följden blev en lindrig CP-skada. Vi fick på grund av detta några tunga år och det blev tyvärr inte lättare.
 

Året tvillingtjejerna fyllt tre blev den som redan var värst drabbad sjuk och fick diagnosen leukemi. Hur mycket jag än önskade kunde jag inte byta plats med henne, men där och då på sjukhuset insåg jag att livets öde kan ändras på några ögonblick. Om man vill göra något kan man inte vänta på att någon annan kommer att göra det för en, utan man måste göra det själv. 2004 började jag mitt första Everest-projekt. Efter sex års förberedelser blev det dags för Mount Everest 2010. Min förhoppning var då att i sista hälften av maj 2010 kunna stå på toppen av Mount Everest, 8848 meter högt, och även placera min tidskapsel där på toppen. Läs mer om Everestexpeditionen 2010 under länken i menyn.

Idag är min hårt prövade dotter friskförklarad. Man skulle kunna tro att problemen då skulle vara över, men icke. Nu kämpar vi för att ge henne de bästa förutsättningarna att få en god utbildning, vilket inte visat sig vara så lätt och självklart som man skulle kunna tro. Utan tvivel är det i alla fall så att vad jag och min familj fått uppleva starkt har format den jag är och vilka insikter jag kommit till, främst att inte ta något för givet och att inte skjuta livet på framtiden utan ta vara på den tid man har.
 

Efter allt som hänt skulle det inte vara så konstigt om man blev trött och uppgiven. Många gånger har jag naturligtvis varit nära att tappa sugen, men lyckligtvis har jag inte låtit det ske. Jag får ofta höra att jag är så förvånansvärt positiv vad som än händer och jag tror att mitt i grunden goda humör blivit min räddning.

Allt det som hänt har emellertid påverkat mig starkt. Jag har slutat att ta saker och ting för givet och jag har slutat att låta drömmar stanna vid att bara vara drömmar.

2020 åkte jag till Sydamerika och Anderna efter flera års uppehåll från klättringen. Det var ett genrep för att se om jag har det som krävs för att kunna genomföra en ny Mount Everest-expedition. Jag kände lusten och drivet och bestämde mig för att jag ska göra mitt yttersta för att lyckas köra motorcykel till Mount Everest Basecamp på nordsidan 2024, bestiga berget och sedan köra hem igen. Inte nog med det: jag vill även samla in 1 000 000 kronor till Barncancerfonden genom bland annat eventet ”Climb of Hope”.
 

Det som tar mest tid i mina projekt, träning och förberedelser, har jag kunnat göra till en del av min vardag. Ofta så snör jag på mig kängorna klockan 04:28 och låter pannlampan lysa upp min väg i skogen. Jag tycker att jag har funnit ett gott sätt att ta ansvar för familjen, som nu även räknar in ett barnbarn, utan att göra avkall på att även förverkliga mig själv.
 

Hälsningar
Pierre Näsman